Jag har läst Kahlil Gibrans bok Profeten sedan början
av 1970-talet. En läsning som ledde mig fram till en väg där tro och tänkande kan samexistera.
2023 - det hundrade året efter Profetens utgivning – har jag nyöversatt boken. Dels för att jag själv förändrats i min tro och mitt tänkande, men också för att det saknas en översättning mot den teologiska tolkningsbakgrund som vi idag möter i vår kristna kultur.

Jag har försökt översätta innehållet språktroget, i förhållande till 1920-talets ord i den engelska originalupplagan men då upptäckte jag att det saknas en koppling till de begrepp som vi idag har med oss när vi tar till oss boken.
Ord som är skrivna i en annan tradition med andra former för liv, kunskap och inre bilder.

Ord som: Skapelse - Gud - Bön - Himmel - Kropp och själ - Religion - Döden - Det goda livet.

I boken ställer innevånarna i staden Orphalese med omnejd frågor kring dessa och andra frågor till Almustafa, som under 12 år vistats i berg och dalar kring staden och på dagarna mött stadens människor.
På nätterna har han vakat över dem och på något obeskrivligt sätt kommit dem nära. I dessa möten och i mötena med naturen, växter och djur formar Almustafa svaren på de 26 frågor som ställs till honom.

Frågor som ställs när hans skepp för hemfärd syns i fjärran.
”Berätta nu för oss allt som uppenbarats dig av det som finns mellan födelsen och döden”, ber innevånarnas företrädare honom.

Skapelse

Hur ser då Kahlil Gibran på vår skapelse och tillvaro?
”Ni är inte instängda i era kroppar och inte begränsade till hus eller åkrar. Det som är ni själva dväljs ovan bergen och far med vinden”. Så beskriver Gibran människans plats i tillvaron.
Inte bara i arbetet på åkrar och i vingårdar utan också som den andliga människa som rör sig gränslöst i livstråden – gränslöst i skapelsen, i det gudomliga nuet och i evigheten.
Vi är både människor här och nu och andliga varelser, en sorts Platon-figurer i grottan som enkelt förflyttar oss mellan vardagsvärlden och idévärlden.
Men hur förflyttar vi oss då mellan vardagen och det andliga enligt Gibran?
Jo, ”Gud är vårt bevingade jag” säger han. För vi är ändå inte två människor, en vardagsmänniska och en andemänniska.

Och vi är inte skapade som upplysningens ”tabula rasa”
– det tomma bladet – eller med kristendomens arvssynd.
Vi är fria men okunniga. Och med vår rädsla skapar vi egna fängelser när vi skapar städer och trånga bostäder istället för att vistas bland berg och dalar.

Han ser oss inte var och en som en enda människa utan tillsammans som en enda mänsklig kropp. Där det visseligen finns olikheter, kunnande och yrkesutövare som, jordbrukare, sjömän, läkare, domare, bagare, skräddare. Men också sångare, dansare, musiker.

Men ingen är överställd den andre och förbrytare, äkenskapsbrytare, egoister, alla är en del av samma samma människokropp.
Och de som inte kan röra sig som vi eller vara som oss andra är ändå del av oss alla.
En kropp där alla ingår och ingen är utanför.

Gud
Gud har inget eget kapitel. Och Gud är inte en utomstående makt som vi ska tjäna för att få del av Guds gåvor, utan Gud finns inom var och en av oss.
Gud är våra egna vingar till oss själva och till en
uppenbarelse av allt det som vi redan har inom oss, men som vi ännu inte själva kan se.
Också här lite av en platonisk förebild med Barnmorskorna som föder fram det som vi redan har inom oss.
Man kan heller inte synda som mot Tio Guds bud.
Synd finns inte bland bokens 26 frågor som stadsborna vill ha svar på.
Kahlils Gudsbild fördömmer inte. Den skapar frid och insikt för nyskapande av tankar och handlingar.

Och det genom att tala om Livstrådens storhet, genom liknelser i himmel, rymd eller sky.
För att inom oss hitta våra inneboende egenskaper knutna till när vi skapades för länge sedan.

Bön
Bön är en väg att genom stillhet och avskildhet nå
Himmelens tempel - att inom oss få kontakt med känsla och instinkt som vi bär med oss ”sedan stjärnorna
tändes.”

Bön känner vi igen från kristendomen och andra religioner. Men då riktade mot någon utomstående Gud.
Bön om nåd. Men nåd som är betingad, är inte nåd.

Hos Profeten är det inte en åkallan till hjälp utifrån, utan en fråga om att stanna upp, stilla sig och börja tänka och lyssna inåt i sig själv. Att låta tid gå, att ändra perspektiv, att mogna.
En bön riktad till oss själva, inte till en utomstående Gud, även om en Gud är adressat.
Men Gud har - i vår skapelse - redan lagt ämnena för bönerna i oss och Gud skickar tillbaka bönerna till oss
själva för svar och för att skapa tid för mognad och klarsyn.

Gud

Gud har inget eget kapitel. Och Gud är inte en utomstående makt som vi ska tjäna för att få del av Guds gåvor, utan Gud finns inom var och en av oss.
Gud är våra egna vingar till oss själva och till en
uppenbarelse av allt det som vi redan har inom oss, men som vi ännu inte själva kan se.
Också här lite av en platonisk förebild med Barnmorskorna som föder fram det som vi redan har inom oss.
Man kan heller inte synda som mot Tio Guds bud.
Synd finns inte bland bokens 26 frågor som stadsborna vill ha svar på.
Kahlils Gudsbild fördömmer inte. Den skapar frid och insikt för nyskapande av tankar och handlingar.

Och det genom att tala om Livstrådens storhet, genom liknelser i himmel, rymd eller sky.
För att inom oss hitta våra inneboende egenskaper knutna till när vi skapades för länge sedan.

Bön

Bön är en väg att genom stillhet och avskildhet nå Himmelens tempel - att inom oss få kontakt med känsla och instinkt som vi bär med oss ”sedan stjärnorna tändes.”

Bön känner vi igen från kristendomen och andra religioner. Men då riktade mot någon utomstående Gud.
Bön om nåd. Men nåd som är betingad, är inte nåd.

Hos Profeten är det inte en åkallan till hjälp utifrån, utan en fråga om att stanna upp, stilla sig och börja tänka och lyssna inåt i sig själv. Att låta tid gå, att ändra perspektiv, att mogna.
En bön riktad till oss själva, inte till en utomstående Gud, även om en Gud är adressat.
Men Gud har - i vår skapelse - redan lagt ämnena för bönerna i oss och Gud skickar tillbaka bönerna till oss
själva för svar och för att skapa tid för mognad och klarsyn.

Himmel

Också de andliga platserna som himmel, skyar och rymder för oss tillbaka till oss själva, våra medfödda egenskaper och mänsklighetens tillkomst för länge sedan.
Tankebilder som förändrats med åren men som kan kännas igen i sitt ursprung och i sina jämförelser med berg, sjöar, lugna vatten, strida strömmar, djur, växter, åskväder, vind m.m.

Kropp och själ
Alla har förmågan att utvecklas i såväl tankar som i våra kroppar.
Men Gibran pekar på att var och en måste få utvecklas i sin egen takt och utan att påskyndas av andra.
Att lämna utrymme, inte ingripa utan bli en väg till gruppens helhet och ansvar.
Och Gibran ser oss som en enda kropp där alla har en del i alla.
Frågorna om frihet, lagar, brott och straff är skrivna från våra hjärtans egen visdom.
Något vi alla kan känna när vi tänker ”rättvist”. Men som är långt från juridik, myndighet, domstol och fängelse.

Religion

Profetens religion är uppbyggd av en tro, ett liv som är en helhet, och inte delat med religion på söndag och vardagliv i veckan.
Nej, en helhet, inte en dualism. Ingen dyrkan, gudstjänster, präster och predikanter, heligt, profant, sakralt, sekulärt, syndigt, och frälst.
Men en enhet som kommer innifrån var och en av oss där de 26 frågorna alla är tro och religion.
Religionen är inte bara något för tron utan också för vår vardag och till vår inre klarhet genom stillhet och tilllit. Där svar hämtas från oss själva, våra behov, erfarenheter och upplevelser.

Döden

Profeten säger: ”För vad är att dö, annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen.” Något som jag har svårt att ta till mig. Men om jag förstorar bilden till hela mänsklighetens livstråd – där mitt korta liv är blott en liten bit av hela tråden - den tråd som skapats bakåt i tiden, som finns här och nu och i den kommande tid där nya trådar skapas och tvinnas ihop.

Profeten jämför också våra liv med havet och säger:
”Och du vidsträckta hav, du sovande moder, du den enda som kan ge flodernas rinnande vatten frihet och frid”.
På en väg som begränsas av stränder och botten tills floden förenas med det obegränsade havet.

Det goda livet

Men kan Profetens tro och tankar ha ett värde för oss här och nu? Intuition och känslor ger ju inte svaren i vår tekniska och komplicerade tid.
Vårt liv är inte bara vårt eget. Föräldrar, kompisar, tradition, skola, politik och vetenskap har delat upp oss och skapat roller och värden för oss som ofta inte har plats för våra reaktioner från vårt inre.

Men om Profetens tankar når vårt inre kan de kanske skapa en motkraft som vi kan bära med oss i mötet med dagens komplicerade och maktcentrerade samhälle.

Jag tänker ofta på världens fem blå zoner där människor lever längre och bättre än många av oss här gör, har färre sjukdomar, har tillhörighet, arbetar och är socialt aktiva tills de går bort.

Där snarare än hos oss här i det industrialiserade väst kan man tänka att Profetens tankar och tro fungerar.

Men kanske kan vi ta till oss Profetens tankar och göra vår egen inre blå zon.
Kanske kan vi skapa en ny, försiktig tillit, en öppenhet och tillhörighet till oss själva och andra och som bryter vår isolering, vår ensamhet.

Hans Paulson
Teol.kand,

översättare