Läs om Kungsfiskaren - en av de femton fåglarna och om ljuset

Erland Svenungssons meditativa vandringar tillsammans med 15 fåglar, Anna Blåder vackra bilder och fåglars inspiration till musikaliska mästerverk.

                    KUNGSFISKAREN
                                        – Ljuset


Hösten är här, alltför tidigt. Den har rivit löven av träden. Och målat marken i guld och rött, i cirkulära former. Trötta, våttunga vägar slingrar sig genom landskapet.
Hösten sopar igen spåren efter sommaren, suddar ut gränser och andas tungt. En närmast total tystnad behärskar dagen. Några avslagna, blektonade fågelljud når mig. Nu händer det inget mer förrän talgoxen i januariljuset öppnar dörren på glänt till våren. Sådan är min känsla. Och min endorfinaktivitet går på lågvarv. Klarar jag den vinter som breder ut sig framför mig? Det jag ska ge mig i kast med, reser sig som tunga uppförsbackar.
Just nu oroliga vindar, halmgul sol, långa skuggor, rykande dimmor över havet. Svansträck som bär snö i sina vingar. Mina ringblommor som kämpar i rabatten och börjar vika sig för vissnandet. Plöjda svarta åkrar ligger livlöst nakna och väntar på frostens järngrepp.
Skogsbrynet stöter bort ljuset och tjuvhåller dagen lång på en skymning full av uppgivenhet. I detta till synes döda landskap kan jag ströva omkring länge utan att uppleva något tecken på liv. Som när jag går in i ett hus där någon flyttat ut och där även föremålen tystnat.
År efter år har jag upplevt detta, samma färger, samma dofter, samma vind som inte riktigt kan bestämma sig, vissna löv och kvistar som omärkligt sjunker ner i jorden. Solvarvet är inbyggt i allt. Jag vet ändå att våren förbereds i detta döda landskap där jag klafsar omkring på regnblanka lövbäddar och med eviga regn som piskar mitt ansikte nästan sårigt.
På avstånd hör jag bäcken och forsen. Det slamgula vattnet för resolut bort sommaren. Bråttom att få detta avklarat, störtar bäcken sig ut mot havet. Sommarmanteln har gjort sitt för i år. Urblekt och trött spolas den ut för att återuppstå när tiden är inne. I bäckens grumliga spegel är det svårt att hitta min bild.
Naturen upprepar sig, det är sant. Men mitt sätt att uppleva den kan skifta beroende av min sinnesstämning, mina erfarenheter och år
Jag följer bäcken nedströms. De ljusa, livligt bubblande ljuden känns ändå lite tröstande. Jag saktar in när jag upplever bäckens uppmuntran och att den vill komma till tals med mig. Ge inte upp!
Där bäcken vidgar sig till en lugn lagun hejdas jag oväntat av en skarp, tveklös vissling. En blåskimrande fågel kommer flygande tätt över det svarta vattnet som kommen från ett främmande land. Med skälvande händer drar jag försiktigt upp min kikare ur fodralet och fångar in fågeln i synfältet. Den slår sig ned på en överhängande trädgren och spanar mot vattnet, dyker målmedvetet ner i strömmarna och kommer strax upp med en silverglänsande liten fisk i näbben. Mina händer darrar av spänning och förundran över detta naturens mirakel.



Med blåskimrande rygg och roströd undersida sitter kungsfiskaren alldeles framför mig. En flygande ädelsten. Ett fyrverkeri av färger i den svartbruna omgivningen. Där på grenen finns, i ett bländande koncentrat, alla regnbågens färger i en fågelkropp av kött och blod. Ett Livets tecken mitt i förruttnelsen, ett strålande ansikte. Ljuset bryter in i min höstliga värld.
Fågeln talar till mig: Fortsätt att klafsa omkring bland vissna, blöta löv. Det kommer att visa sig något där framme. En dörr till något nytt som du kan ana redan nu.
Min dysterhet övergår i en hänryckning. Med en
franciskansk förtjusning över denna oväntade skönhet, håller jag fågeln kvar i kikarens synfält. Den fördolda sidan av naturen väcks till liv. Allt förvandlas till en blå ton. Som i Mozarts musik. I gråheten skymtar en
ljushemlighet. Spänningen mellan Mozarts Requiem och musikens ljusa ton i hans flöjtkonserter handlar om mitt liv, såväl mörker som ljus.
I musiken finns ett överjordiskt budskap som är omöjligt att stå emot. Den driver mig till något jag inte redan vet. När Mozart leker med sin flöjt, finner han en tredje ton som lever sitt liv bortom alla begränsningar. Tonen ska inte kunna finnas, men finns ändå och bryter sig fri igenom alla former. Svärtan som skuggar livet, skriker aldrig högt men når djupt liksom ljuset. Musiken är större än Mozart själv. Någon talar till mig genom hans skimrande musik.

Efter några minuter flyger kungsfiskaren vidare över vattnet och målar ett blått streck över bäckens svarta vindlingar och hårnålskurvor, målar en blå strimma genom min själ. Omtumlad, men med lättare fotsteg, försöker jag följa den.
Legenden säger att kungsfiskaren ursprungligen skulle ha varit grå och oansenlig. När Noa släppte ut den ur arken flög den mot den nedgående solen. Ryggen fick då himlens blå färg medan undersidan rödbrändes av solen.
Det finns en urkraft inom mig som vill livet. I mörkret flyger en himmelsblå fågel mot gryningsljuset, en regnbågsfågel som ger mig modet tillbaka att våga se framåt, som gör stegen lättare över den våttunga marken.

En känsla av mening och hopp fyller mig. Hoppet är som att stå vid en grind och se ut över en solbelyst trädgård med en viskande förvissning om att det jag ser är en verklighet. Jag är inte där nu, men jag vet att trädgården finns och att där finns nya fåglar att lyssna till, nya blommor att skåda, nya människor att älska. Och även om jag i mörkret känner mig stå med ryggen mot denna plats, så finns den där ändå, trygg och lysande.


Rusig söker jag mig till ekbacken ett stycke från bäcken. Jag böjer mig ned vid mitt blåsippsställe och gräver undan lite förmultnade löv. Där möts jag av ännu en blå överraskning. En himmelsblå knopp kikar fram och säger: Du måste öva dig i att vänta. Vi är redo att slå upp våra stjärnhimmelsögon mot ljuset när tiden är inne. Det nya livet växer fram ur döden, ljuset ur skuggorna, livet ur tomheten. I myllan vilar uppståndelsens blå verklighet.
Det är nu om hösten allting börjar om igen.
Sedan tonårstiden har jag på mitt svarta piano spelat ett tema ur Harald Sæveruds Rondo amoroso. Mitt första möte med denna musik skedde i ett höstljus. De slitna tangenterna är inte utbytta, de är desamma. Nu möter de mina fingrar laddade med nya livsstämningar och livserfarenheter. Jag spelar mer och mer mig själv. Och kompositören träder levande fram. Precis som Skaparen blir levande när jag möter en kungsfiskare, bländande av ljus.


Om vetekornet inte faller i jorden och dör
förblir det ett ensamt korn.
Men om det dör ger det rik skörd.


joh 12:24