Att Dan Andersson är en välkänd och folkkär författare råder det
inget tvivel om. Men bilden präglas främst av det romantiskt-
poetiska, av den veka drömmaren, av de outslitliga tonsatta dik-
terna, av längtan till den vilda naturen med ett skimmer av myt
och saga.
Hans Granlid ville ge en mer nyanserad helhetsbild av Dan An-
derssons författarskap. Han inriktar sig främst på att analysera
och värdera den sena prosan: romanerna De tre hemlösa och
David Ramms arv, några romanfragment samt den novellistik
som tillkom i slutet av 1910-talet. Diskussionen rör förbindelser
mellan Dan Anderssons vers och prosa, specifika drag i hans
romankonst, påverkan från andra författare, relationen mellan
Dan Anderssons sociopolitiska radikalism och hans esoteriska
religiositet. På detta sätt hoppas författaren att något ”avsenti-
mentalisera” bilden av Dan Andersson och skapa mer balans
mellan det poetiska och det prosaiska. Hos honom finns ju både
realismens sociala rum och romantikens metafysiska rymd. Hos
honom råder starka motsättningar - men i dikten, i det litterära
uttrycket, får dessa spänningar sin förlösning.
I sitt förord nämner Granlid att han vänder sig till såväl Dan
Anderssons alla vänner som gillare av kunskapsmättade resone-
mang, vilka han hoppas ”skall finna något av värde i min bok”.
Han riktar sig till akademiker, svensklärare, litteraturstudenter
men också till alla dem som hyser intresse för Dan Anderssons
verk och personliga öde och inte minst då medlemmarna av det
sällskap som bär diktarens namn och håller hans minne levande.