Ordet
Jag känner igen
mig som eko.
Jag är mitt ord,
som motord.
Jag är ingen annan
än den jag var.
Sångtext är jag
över en jord som gråter.
Regn vattnar
min ensamma återklang.
Vem lyfter mig
med tenorens
självklarhet
under vindar?
Tryggt väntar jag ändå
ren återklang.
Lars Thunberg spanar ut mot en omvärld och in mot sig själv;
han registrerar erfarenheter och redovisar en forskning som gäller
själva rollen som människa. Samtidigt mottar han den gåva
som kallas Nåden och som gives utan att man egentligen söker
den.
En del av poesins förlösande effekt består sannolikt i att
den förmår sammansmälta motsatser.
Thunbergs författarskap sträcker sig över flera decennier,
och trots motivförändringar och ändrade röstlägen
bibehålles en oförändrad grundton - en trofasthet som gäller
den religiösa upplevelsen och förhållandet till det socialt
mänskliga.
Det spanade och det mottagna möts i en syntes, och ur den syntesen
uppstår det språk som Lars Thunberg gjort till sitt. |
Lars Thunbergs samtliga diktsamlingar
Ljuvare än honung. Gleerups förlag, Lund, 1957
Solbegängelse. Rabén & Sjögren, Stockholm, 1960
Hos det outgrundliga. Raben & Sjögren, Stockholm, 1962
Havets odling. Gummessons, Stockholm, 1963
Kristens resa. Kortdikter. Med teckningar av Elisabet Hermodsson. Gummessons,
Stockholm, 1965
Anden och stenen. Gummessons, Stockholm, 1970
Återvinning. Gummessons, Stockholm, 1976
Tärningskastet. Dikter om ett mellanspel. Gummessons, Stockholm,
1978
Men hjärtat växer. Gummessons, Stockholm, 1982
Spegelgästen. Ett urval dikter från mystikens gränsland
Proprius, Stockholm, 1986
Fredens nya namn. Verbum, Stockholm, 1987
En ordriders notater. Teo-ologiske digte i udvalg. Forlaget ANIS, Århus,
1987
Den vita vreden och andra dikter. Proprius, Stockholm, 1991
Startbana - en omvändelsesvit. Proprius, Stockholm, 1996
Saken, Ljuset, Skuggan. Proprius, Stockholm, 1997
Varsamhetens Credo Två sviter och en halv. Proprius, Stockholm,
1999
|
