Carl Michael Bellmans dikter över döda i relation till dikttypens svenska tradition och funktion i nyhetspressen under senare delen av 1700-talet
av Stefan Ekman, Göteborg
338 s Ca 190:-
"I skuggan af Din Graf, jag på min Lyra slår"
Att skriva dikter för olika högtidliga tillfällen som bröllop och begravningar, utnämningar och promotioner, var brukligt i 1600- och 1700-talets Sverige. När tidningar blev allt vanligare under 1770-talet fann sig denna tillfällesdiktning snabbt till rätta i det nya mediet. Denna symbios varade dock bara decenniet ut. Johan Henric Kellgren och hans medarbetare i Stockholms Posten inledde en jakt på mediokra tillfällesdiktare, samtidigt som statsmakterna betraktade tillfällesdikten med allt större skepsis eftersom oppositionen använde sig av dess form för att kritisera politiska missförhållanden. Tillfällesdikterna blomstrade kort vid slutet av seklet hade deras antal minskat markant, både som separata tryck och i tidningarna.
Under 1700-talets senare decennier skrev Carl Michael Bellman en mängd tillfällesdikter vid sidan om sitt bacchanaliska, religiösa och patriotiska författande. Denna studie fokuserar på en särskild typ av Bellmans tillfällesdiktning: dikter över döda. Olika slags dikter över döda förekom: gravdikten, som hyllade den avlidnes gärning, var vanligast och avsedd att framföras vid begravningen, sorgedikten och tröstedikten riktades främst till de sörjande. Längd och utförande stod i relation till den avlidnes sociala status. Skalden skrev ett femtiotal dikter i samband med dödsfall mellan åren 1760 och 1793.
Förändrades Bellmans dikter över döda med åren? Hur och varför?
Vilka förändringar beror på vem det var som besjöngs, och vilka på det medium dikterna presenterades i?
Vad är sambandet mellan hans övriga diktning och dikterna över döda?
Hur såg Bellman på sig själv och sina dikter när han tog på sig rollen som diktare över döda?