Från Gilgamesh
till Aniara
till Aniara
ISBN 91-7118-917-3
Björn Sahlin har funnit att om man läser Aniara katharsiskt, renande som en antik tragedi, finns där ett hopp om ett västerland som sluter fred med sig själv. Via jämförelser med kinesisk vishet, psykoanalys, Kung Babar och riddar Katos hjärta av sten visar han fram Martinsons genialitet och intuitiva känslor för det naturliga.
För HARRY MARTINSON var staden en negativt laddad bild. I Aniara låter han en kvinna hellre döda sitt barn än se det växa upp i "Aniaras stad". Och de övriga kvinnliga passagerarna på rymdskeppet ger henne sitt stöd för denna handling. "Aniaras stad" är inte en plats för kvinnor och barn.
För Sigmund Freud var staden en positivt laddad bild. När han skulle beskriva jaget och jagets framväxt jämförde han detta med "den eviga staden", med det mångfaldigt muromgärdade Rom. Ett moget jag är väl avgränsat av ett "pansar" - i det avseendet är enligt Freud det manliga jaget det kvinnliga överlägset.
För kristendomen är staden en synnerligen positivt laddad bild. Där tänker man sig livet efter döden som ett evigt pågående gästabud i Det Himmelska Jerusalem. Även den himmelska staden är muromgärdad.
För Harry Martinson var något sådant en omöjlig tanke. I Aniara förekommer ett gammalt par som inte har någon skuld till Jordens undergång. För dem tänkte han sig ett fortsatt liv efter döden, inte i den himmelska staden utan på ett Kap Celeste, en himmelsk udde.
Hur kommer det sig att Harry Martinson tänkte i så annorlunda banor än de traditionellt västerländska, kristna såväl som sekulariserade? Och kan Aniara läsas så att eposet djupast sett har ett lyckligt slut?